Inte den bästa dagen
När jag vaknade upp den här morgonen för två år sedan visste jag inte vad som väntade mig men det var ändå en av de värsta dagarna i mitt liv. Bara några timmar tidigare hade jag lämnat min dotter i kuvösen för att gå och sova några få timmar, vilket inte var det lättaste. I rummet bredvid låg ett par med en skrikande bebis, inte det man vill höra på när man själv har sin lilla nere på neo och inte vet om hon kommer leva eller dö. När jag stod i duschen på morgonen kände jag en enorm saknad när jag tittade ner på min mage där det skulle ha legat en bebis i flera månader till men som nu var tom.
Som ni vet har vi en lång tid av slit bakom oss och trots att livet nu är så mycket bättre och lättare än det varit så kan jag inte låta bli att känna en djup sorg när jag tänker tillbaka på det som varit och hur det kunde ha blivit om vi fått gå hela vägen och fått det som "alla andra". Ja jag vet att det kunde gått så mycket värre, vi kunde förlorat henne som så många andra gjort och hon kunde fått så mycket värre skador. Men det är ändå en klen tröst när man har gått och längtat efter sitt barn i princip hela sitt liv och sedan inte får det där sagoslutet som ju ändå de flesta får. Det känns så otroligt orättvist att människor som aldrig ens uttryckt en önskan om eller ens försökt att få barn huxflux föder ut friska barn utan några som helst komplikationer. Blivande mammor som står och röker utanför förlossningen eller går ut och festar under graviditeten. Själv höll jag andan när jag passerade en rökare och vågade inte ens dricka "alkoholfri" öl eller vin. Jag vet att jag låter bitter och det kommer jag kanske att vara livet ut. Jag vet också att livet inte är rättvist. Det om något har jag lärt mig under de här två åren.
Såg igår ett reportage om en mamma som förlorat tre av sina fem barn i tsunamin och hon blev irriterade på när folk sa att "livet går vidare". De som säger "tröstande" saker som det där, det är sådana som själva inte varit med om något kämpigt i livet. Nej, livet går inte vidare men man lär sig att leva ett nytt liv. Ärren i själen kommer alltid att finnas där även om de kanske inte är lika tydliga med tiden. Fok förstår nog inte riktigt hur påverkade vi är i vardagen av att E föddes förtidigt. Att vi fortfarande efter 2 år inte kan umgås med andra hur som helst eller gå och handla i affären tillsammans. Vi kan inte gå och simma i simhallen, vi kan inte gå på öppna förskolan och vi kan inte gå på museum eller barnteater. Vi har varit så otroligt isolerade under den här tiden så det är svårt att förstå denna lappsjuka som en del nyblivna föräldrar verkar få ganska snart efter förlossningen då de släpar med sig sin nyfödda till Ikea mitt under rådande RS-säsong med svininfluensan som grädde på moset.
Nu när jag fått häva ur mig lite vill jag ändå passa på att säga hur otroligt lyckligt lottad jag ändå är som har en sådan fantastisk och underbar dotter. Det finns inget hon inte klarar av och jag kommer aldrig att låta någon säga henne något annat! Om tre månader kommer hon att börja på dagis och det ser vi verkligen fram emot alla tre eftersom hon kommer att tycka att det är så otroligt roligt att få vara med andra barn och leka hela dagarna. Det är svårt att själv ge en nästan tvååring den stimulans hon behöver när man är begränsad till hemmet och parken, särskilt på vintern när man inte är supersugen på att vara utomhus i flera timmar. Vi ser fram emot april och tror att vi kommer att få se en enorm utveckling hos vår lilla prinsessa på kort tid.
Kram