Ett nytt avsnitt i förkyltföljetongen
På måndag är det dags för influensavaccin och då blir det även vikt och längd. Ska bli spännande att se vad som hänt sedan sist för det känns som att E har blivit bulkigare och så äter hon så duktigt så. Vilken skillnad mot hur det var för bara ett år sedan. Då fick man truga och vara glad att hon åtminstonne drack Minimax. Det har hon slutat med nu. Tycker inte att det är gott längre, inte ens med chokladsmak. Lite synd för det är ett bra sätt att få i henne extra kalorier på och smidigt att ha med sig som mellanmål men men...
Jag får skylla på att jag jobbar så mycket
för jag är fruktansvärt dålig på att uppdatera den här bloggen.
E har fortsatt att äta bra hela sommaren trots en förkylning för någon vecka sedan. Återbesökstiden på sjukhuset har skjutits upp tre gånger nu så det dröjer till i slutet på september innan vi får veta om det haft någon inverkan på vikten eller inte. Ska bli spännande. Alla tycker i alla fall att hon blivit större så vi håller tummarna.
Det har varit en ganska jobbig period efter semestern eftersom E varit väldigt ledsen när jag lämnat henne på dagis på mornarna. Idag började underläppen att darra och tårarna att rinna innan vi ens hunnit till grinden. Inte roligt alls, men jag vet ju att hon har det bra på dagis. Önskar bara att jag slapp att jobba så mycket. Jag jobbar heltid och E's pappa jobbar deltid eftersom jag fick nytt jobb i mars och har haft provanställning. Förhoppningsvis kommer jag att kunna gå ner i tid så småningom eller i alla fall jobba hemifrån lite mer.
Två bananer på ICA
Alltid händer det något
Utvecklingsmässigt kunde det inte vara bättre. Hon pratar mer och mer. Längre och längre meningar och mer och mer komplicerade ord med fler och fler stavelser. Det är underbart att höra och så roligt att äntligen förstå vad det faktiskt är hon säger.
Några pinnar upp
Något annat som är skönt är att talet börjat komma igång ordentligt sedan några veckor tillbaka. Man märker att hon samlat på sig en hel del ord för det är många som trillar ur munnen för första gången dagligen och som sedan används.
E är också en riktig liten klätterapa vilket vi iofs redan visste. Tog en sväng till lekparken efter middagen eftersom det var sådant underbart väder och E klättrade glatt upp i klätterställningarna utan att visa minsta tillstymelse till tvekan. Hoppas bara att hon inte tänkt bli Äventyrare när hon blir stor. Tror att vi haft nog med spänning under hennes tvååriga liv.
Dagis igen
Det blir väl några dagar till med inskolning antar jag men sedan ser jag fram emot att få lämna henne på dagis. Har ju bara varit där en gång innan hon började. Det jag däremot inte ser fram emot är att jobba till 18 varje dag vilket det blir till att göra eftersom jag bara kan flexa mellan 7.30-9 och 16.30-18 vilket i sin tur innebär att jag inte kan hämta Ellie på dagis utan endast lämna. Annars blir det aldeles för långa dagar. Får se om vi tar in någon hjälp i höst för då kan jag åtminstonne lämna någon dag i veckan och sluta "tidigt". Om jag ska komma hem 18.30-19 varje dag kommer jag ju knappt hinna träffa Ellie under vardagarna :-(
Sjuk igen, gaaah!
Det som hänt sedan sist är tvåårskollen för MR-studien. Det gick väldigt bra och hon låg inom normalgränsen. Hon fick lite avdrag för hon ville inte göra några saker (vilket jag inte tyckte var så konstigt eftersom det var idiotgrejer+att hon fortfarande var krasslig). Väl hemma klarade hon i alla fall av att göra de övningar som hennes pappa behagade komma ihåg hur de gick till. De var imponerade av E's finmotorik som var MINST lika bra som barn som är lika gamla som hon är okorrigerat, men det har vi å andra sidan redan förstått själva. Hon älskar att sitta och plocka och pilla med grejor och är en hejare på att lägga pussel.
Imorgon bär det av till sjukhuset igen för att träffa doktorn inför sommaren och stämma av. Hoppas att hon gått upp i vikt (men det är väl inte så troligt)!
Så var det förkylt igen då
Hon går fortfarande upp väldigt dåligt i vikt. Förhoppningsvis är det här den sista sjukdomen innan hösten så att hon får äta upp sig lite.
Inskolning på dagis ( ja jag vet att det heter förskola nuförtiden)
Jag önskar att jag hade ett stooort badrum...
...då skulle jag sitta där i en korgstol och läsa eller lyssna på musik medans E plaskade i vattnet. Hon skulle kunna spendera hela dagen i badbaljan tror jag, om hon fick. Just nu har hon fått en liten skål med vatten som hon håller på och leker med i vårt minimala badrum (som inte är något badrum längre). Hon kommer ut till mig med jämna mellanrum för att jag ska fylla på mer vatten, raringen.
Jag är så glad idag...
Jag hoppas att jag får en semla idag...
Tack och lov älskar E grädde :-)
Både plus och minus
Idag har vi varit på sjukhuset och träffat E's läkare H. Det kändes väl både bra och dåligt. Det som var dåligt var att hon tack vare den &%#? magsjukan ligger back cirka en månad i vikt. Hon vägde 9,2 kg och borde ha vägt 9,5 för att följa sin kurva. Dessutom hade hon dimpt ner en halv kurva på längden men det är i och för sig ett lite godtyckligt mått eftersom det beror lite på vem som mäter. Dessutom var E inte direkt samarbetsvillig när det gällde mätningen. Huvudmåttet var dock bra. Där följer hon -1-kurvan. Annars var allt bra, H var mer positiv än P (lungspecialisten) varit till resultatet efter spirometrin, vilket kändes lite positivt. Dessutom var E i sitt esse och babblade glatt på och klättrade överallt och snodde pennor och lekte med stetoskåpet. Hon är som vilken 2-åring som helst konstaterade H. Vi behöver egentligen inte oroa oss över något när det gäller E's utveckling.
Däremot tyckte H att jag skulle prata med F (psykologen) för min egen skull eftersom jag fortfarande eller egentligen sedan magsjukan tycker att det är så jobbigt med matsituationerna. Vi vill ju bara att hon ska äta och gå upp i vikt men när man har ett barn som är viljestarkt till 1000 så... Sedan gör ju som sagt inte min jobbsituation tillvaron bättre direkt, mycket ångest som skapas därifrån. Man känner sig värdelös som arbetstagare, som mamma och som människa. Då är det inte så lätt att må bra. Tydligen är jag dock väldigt bra på att dölja det eftersom G (sjukgymnasten) tyckte att jag så så himla pigg ut. Det var jag inte! Höll på att somna på jobbet och fick dra i mig en Red Bull på vägen hem för att orka hålla ögonen öppna. Det var väl det som gjorde att jag såg pigg ut antar jag:-) Sover dåligt gör jag också så det är ju inte konstigt man är trött. Får ont i ryggen när jag ligger i sängen vilket gör det svårt att sova.
Så dåligt
Usch vad jag är dålig på att blogg. Har helt tappat all lust och ork. Förlorade "halva" mitt jobb när jag gick tillbaka från mammaledigheten så nu måste man hålla på och söka nytt och det verkar ju helt kört trots att man har två(!) universitetsutbildningar. Tydligen är man komplett värdelös i rekryterarnas ögon eftersom jag inte ens fått komma på en endaste liten intervju. Till råga på det så började året med magsjuka och sjukhus för E. Inte den mest idealiska starten på det nya året men vi får hoppas på att fortsättningen blir bättre. Jag har varit hemma själv i några dagar för E och pappa är hos farmor och farfar. Det var meningen att jag skulle vila upp mig men jag känner mig bara ännu tröttare än innan. Det är jobbigt när man inte har någon familj i närheten. Det finns ingen som kan ge oss den minsta avlastning i veckorna och nu har vi hållt på i över tvåårstid och bara "kört på". Det håller inte i längden, det känner jag nu. Finns inte mycket energi kvar i min kropp och det är väl ännu en anledning till att ingen vill ge mig ett jobb. Det lyser säkert igenom i mina ansökningsbrev. Desperationen.
Inte den bästa dagen
När jag vaknade upp den här morgonen för två år sedan visste jag inte vad som väntade mig men det var ändå en av de värsta dagarna i mitt liv. Bara några timmar tidigare hade jag lämnat min dotter i kuvösen för att gå och sova några få timmar, vilket inte var det lättaste. I rummet bredvid låg ett par med en skrikande bebis, inte det man vill höra på när man själv har sin lilla nere på neo och inte vet om hon kommer leva eller dö. När jag stod i duschen på morgonen kände jag en enorm saknad när jag tittade ner på min mage där det skulle ha legat en bebis i flera månader till men som nu var tom.
Som ni vet har vi en lång tid av slit bakom oss och trots att livet nu är så mycket bättre och lättare än det varit så kan jag inte låta bli att känna en djup sorg när jag tänker tillbaka på det som varit och hur det kunde ha blivit om vi fått gå hela vägen och fått det som "alla andra". Ja jag vet att det kunde gått så mycket värre, vi kunde förlorat henne som så många andra gjort och hon kunde fått så mycket värre skador. Men det är ändå en klen tröst när man har gått och längtat efter sitt barn i princip hela sitt liv och sedan inte får det där sagoslutet som ju ändå de flesta får. Det känns så otroligt orättvist att människor som aldrig ens uttryckt en önskan om eller ens försökt att få barn huxflux föder ut friska barn utan några som helst komplikationer. Blivande mammor som står och röker utanför förlossningen eller går ut och festar under graviditeten. Själv höll jag andan när jag passerade en rökare och vågade inte ens dricka "alkoholfri" öl eller vin. Jag vet att jag låter bitter och det kommer jag kanske att vara livet ut. Jag vet också att livet inte är rättvist. Det om något har jag lärt mig under de här två åren.
Såg igår ett reportage om en mamma som förlorat tre av sina fem barn i tsunamin och hon blev irriterade på när folk sa att "livet går vidare". De som säger "tröstande" saker som det där, det är sådana som själva inte varit med om något kämpigt i livet. Nej, livet går inte vidare men man lär sig att leva ett nytt liv. Ärren i själen kommer alltid att finnas där även om de kanske inte är lika tydliga med tiden. Fok förstår nog inte riktigt hur påverkade vi är i vardagen av att E föddes förtidigt. Att vi fortfarande efter 2 år inte kan umgås med andra hur som helst eller gå och handla i affären tillsammans. Vi kan inte gå och simma i simhallen, vi kan inte gå på öppna förskolan och vi kan inte gå på museum eller barnteater. Vi har varit så otroligt isolerade under den här tiden så det är svårt att förstå denna lappsjuka som en del nyblivna föräldrar verkar få ganska snart efter förlossningen då de släpar med sig sin nyfödda till Ikea mitt under rådande RS-säsong med svininfluensan som grädde på moset.
Nu när jag fått häva ur mig lite vill jag ändå passa på att säga hur otroligt lyckligt lottad jag ändå är som har en sådan fantastisk och underbar dotter. Det finns inget hon inte klarar av och jag kommer aldrig att låta någon säga henne något annat! Om tre månader kommer hon att börja på dagis och det ser vi verkligen fram emot alla tre eftersom hon kommer att tycka att det är så otroligt roligt att få vara med andra barn och leka hela dagarna. Det är svårt att själv ge en nästan tvååring den stimulans hon behöver när man är begränsad till hemmet och parken, särskilt på vintern när man inte är supersugen på att vara utomhus i flera timmar. Vi ser fram emot april och tror att vi kommer att få se en enorm utveckling hos vår lilla prinsessa på kort tid.
Kram