Jag har säkert skrivit om GBS tidigare men nu hittade jag en väldigt bra artikel på Maddes blogg som jag vill dela med mig av. När jag läste den förstår jag verkligen inte varför man valde att förlösa mig vaginalt istället för med snitt som man först tänkte och vilken otrolig tur vi hade att E inte insjuknade i GBS. Då hade vi med stor sannolikhet inte haft vår underbara lilla kämpe med oss idag.

Pratade med en kompis angående E igår och ingen av oss har någon jätte erfarenhet av andra barn i E's ålder men vi konstaterade båda två att hon är så underbar och härlig, så nog är hon väl lite speciell ;-)

Hittade en internetbutik som säljer mönster så att man kan sy en docka i ungefärlig storlek som barnet hade när det föddes. Mönstret finns upp till vecka 40. Ska verkligen skaffa det mönstret. Hade annars tänkt leta efter en baddocka i lämplig storlek men det här var ju så mycket bättre. Man glömmer så fort hur små de var och det kan ju vara intressant för barnet ifråga när det blir äldre att få se hur liten hon eller han verkligen var.

Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig när något sådant här drabbar en nära vän eller anhörig. Därför har jag några råd till er:

1. Fråga personen hur denne vill bli bemött. Alla reagerar olika i sådana här situationer och har därför olika behov. Själv är jag en sådan person som sluter mig inom mig och helst inte vill prata med någon. Det var jätte jobbigt för mig med alla som höll på och ringde hela tiden och ville ha uppdateringar. De enda jag ville prata med var min mamma och syster. Jag orkade inte heller säga ifrån att jag inte ville ha telefonsamtal så efter ett tag slutade jag att svara i telefon. När inte heller det hjälpte så stängde jag av mobilen och drog ur telefonjacket. Min sambo däremot är helt tvärtemot och hade ett stor behov av att hela tiden älta saken, gärna med mig som inte ville.

2. Det bästa du kan göra för premisföräldern i den här situationen är att hjälpa till med vardagssysslor. Fråga då inte om de behöver hjälp med något (en del har svårt för att ta emot hjälp, som jag själv) utan säg istället -"Jag tänker komma hem till er och laga mat i veckan, vilken dag passar det?" Våra mammor var till stor hjälp på det här planet trots att de bor 30 mil ifrån oss i vardera riktning. De kom hit i omgångar och fyllde frysen och städade mellan varven. Mycket uppskattat då vi inte hade någon som helst ork att ta tag i detta själva.

3. Tänk först och tala sedan. Det är lätt att grodor slipper ut och premisföräldern är superkänslig. Säg t ex inte -"Åh stackars dig, vad gör de med dig?" till barnet när föräldrarna försöker att medicinera sitt ovilliga barn. Det gör definitiv ondare i föräldern än i barnet. Ingen vill att sitt barn ska behöva utstå obehag men ibland måste man det för att det ska kunna bli bättre.

4. Lägg inte mer skuld på premisföräldrarnas börda. De har tillräckligt med skuldkänslor som det är. Särskilt mamman. Själv kommer jag att få leva med mina skuldkänslor varje dag, resten av mitt liv.

Till slut vill jag ge er ett boktips:



Det är Karin Stjernqvists "Född för tidigt. Hur går det sedan!" Ni behöver inte lusläsa hela boken men avsnittet "Att bli förälder i förtid" rekommenderar jag verkligen att ni läser eftersom det ger en bra bild av vad som rör sig i huvudet på prematurföräldern.

Många verkar ha svårt för att förstå begreppet korrigerade ålder. Men det är inte alls komplicerat utan tvärtom mycket enkelt. Korrigerad ålder är den ålder barnet skulle haft om det fötts vid utsatt tid. Utvecklingsmässigt (såväl fysiskt som psyksikt) utgår man från barnets korrigerade ålder. Allt annat vore ju otroligt orättvist. Åtmistonne när det gäller mycket och extremt förtidigt födda.