Har varit så oändligt trött de senaste dagarna. De första månaderna eller snarare det första året kämpade man bara på. Borrade ner ansiktet i vinden och slet vidare. Det fanns inget val. Många har sagt att jag är så stark som har klarat av detta svåra som hänt oss. Denna känslomässig bergochdalbana. Tycker inte om den stämpeln eftersom det blir som en börda. Man förväntar sig att jag ska klara det här. Att jag inte ska bryta ihop. Jag är ju den starka. Själv väljer jag att se det som att jag har ansvarskänlsa. Jag har inget annat val och vill heller inget annat än att ta hand om mitt barn på bästa sätt.

Trots att mitt barn nu mår så mycket bättre är jag nu så trött, så trött, så trött...

Till saken hör att vår dotter aldrig varit särskilt "störande" om nätterna. Inga vaknätter med skrik och vaggande. Visst händer det att hon är orolig på natten men då flyttar vi bara över henne till vår säng så sover hon gott vidare. Den främsta sömnboven har varit pulsoxymetern (maskin som mäter saturation och puls) och dess eviga plingande. Den har vi ju tack och lov inte använt på ett par månader nu men under nästan ett års tid har den stört vår sömn. Till slut kände vi bara för att slänga den riktigt hårt i väggen för att få tyst på plingandet. Ett annat stort problem är att jag så länge jag kan minnas haft insomningsproblem. För det mest går det nu bra att somna första gången vi går och lägger oss men sedan ska jag upp och mata vid 24-tiden. Efter det ligger jag ofta vaken och grubblar.

Pratade med en annan premismamma igår och kom då fram till att anledningen till att jag varit så trött de senaste dagarna kanske beror på att jag fick en välförtjänt halvdag på spa i fredags. För första gången på över ett år har jag fått ett slags ro i kroppen. Har inte ständigt den där krypande känslan i kroppen längre som gör det svårt att slappna av och vila. Kanske har jag kommmit till en vändpunkt nu när dagarna blir längre och nätterna ljusare som gör att min kropp sakta men säkert kommer att fyllas med energi.

Igår kväll satt jag och sambon och samtalade länge om året som gått. Vi kom fram till att ett sätt att beskriva vår känsla av utmattning är att vi i månad efter månad sprungit ett lopp utan någon vetskap om när målgången kommer att ske. Ett lopp där det varit få vätskepauser och ingen möjlighet till att fylla på med energi. Nu har vi kommit till det skedet i loppet där tempot mattats av och möjligheterna till påfyllning av energi ökar. Snart nog når vi vårt mål!