för jag är fruktansvärt dålig på att uppdatera den här bloggen.

E har fortsatt att äta bra hela sommaren trots en förkylning för någon vecka sedan. Återbesökstiden på sjukhuset har skjutits upp tre gånger nu så det dröjer till i slutet på september innan vi får veta om det haft någon inverkan på vikten eller inte. Ska bli spännande. Alla tycker i alla fall att hon blivit större så vi håller tummarna.

Det har varit en ganska jobbig period efter semestern eftersom E varit väldigt ledsen när jag lämnat henne på dagis på mornarna. Idag började underläppen att darra och tårarna att rinna innan vi ens hunnit till grinden. Inte roligt alls, men jag vet ju att hon har det bra på dagis. Önskar bara att jag slapp att jobba så mycket. Jag jobbar heltid och E's pappa jobbar deltid eftersom jag fick nytt jobb i mars och har haft provanställning. Förhoppningsvis kommer jag att kunna gå ner i tid så småningom eller i alla fall jobba hemifrån lite mer.

...då skulle jag sitta där i en korgstol och läsa eller lyssna på musik medans E plaskade i vattnet. Hon skulle kunna spendera hela dagen i badbaljan tror jag, om hon fick. Just nu har hon fått en liten skål med vatten som hon håller på och leker med i vårt minimala badrum (som inte är något badrum längre). Hon kommer ut till mig med jämna mellanrum för att jag ska fylla på mer vatten, raringen.

Idag har vi varit på sjukhuset och träffat E's läkare H. Det kändes väl både bra och dåligt. Det som var dåligt var att hon tack vare den &%#? magsjukan ligger back cirka en månad i vikt. Hon vägde 9,2 kg och borde ha vägt 9,5 för att följa sin kurva. Dessutom hade hon dimpt ner en halv kurva på längden men det är i och för sig ett lite godtyckligt mått eftersom det beror lite på vem som mäter. Dessutom var E inte direkt samarbetsvillig när det gällde mätningen. Huvudmåttet var dock bra. Där följer hon -1-kurvan. Annars var allt bra, H var mer positiv än P (lungspecialisten) varit till resultatet efter spirometrin, vilket kändes lite positivt. Dessutom var E i sitt esse och babblade glatt på och klättrade överallt och snodde pennor och lekte med stetoskåpet. Hon är som vilken 2-åring som helst konstaterade H. Vi behöver egentligen inte oroa oss över något när det gäller E's utveckling.

Däremot tyckte H att jag skulle prata med F (psykologen) för min egen skull eftersom jag fortfarande eller egentligen sedan magsjukan tycker att det är så jobbigt med matsituationerna. Vi vill ju bara att hon ska äta och gå upp i vikt men när man har ett barn som är viljestarkt till 1000 så... Sedan gör ju som sagt inte min jobbsituation tillvaron bättre direkt, mycket ångest som skapas därifrån. Man känner sig värdelös som arbetstagare, som mamma och som människa. Då är det inte så lätt att må bra. Tydligen är jag dock väldigt bra på att dölja det eftersom G (sjukgymnasten) tyckte att jag så så himla pigg ut. Det var jag inte! Höll på att somna på jobbet och fick dra i mig en Red Bull på vägen hem för att orka hålla ögonen öppna. Det var väl det som gjorde att jag såg pigg ut antar jag:-) Sover dåligt gör jag också så det är ju inte konstigt man är trött. Får ont i ryggen när jag ligger i sängen vilket gör det svårt att sova.

Usch vad jag är dålig på att blogg. Har helt tappat all lust och ork. Förlorade "halva" mitt jobb när jag gick tillbaka från mammaledigheten så nu måste man hålla på och söka nytt och det verkar ju helt kört trots att man har två(!) universitetsutbildningar. Tydligen är man komplett värdelös i rekryterarnas ögon eftersom jag inte ens fått komma på en endaste liten intervju. Till råga på det så började året med magsjuka och sjukhus för E. Inte den mest idealiska starten på det nya året men vi får hoppas på att fortsättningen blir bättre. Jag har varit hemma själv i några dagar för E och pappa är hos farmor och farfar. Det var meningen att jag skulle vila upp mig men jag känner mig bara ännu tröttare än innan. Det är jobbigt när man inte har någon familj i närheten. Det finns ingen som kan ge oss den minsta avlastning i veckorna och nu har vi hållt på i över tvåårstid och bara "kört på". Det håller inte i längden, det känner jag nu. Finns inte mycket energi kvar i min kropp och det är väl ännu en anledning till att ingen vill ge mig ett jobb. Det lyser säkert igenom i mina ansökningsbrev. Desperationen.

Idag fick E äntligen svininfluensavaccinet. Än så länge har vi inte märkt av några biverkningar och jag tror inte att hon kommer att få några heller för hon brukar inte reagera på influensavaccin. Det är så skönt att hon fick vaccinet för nu kan man slappna av lite och inte oroa sig för att hon ska ha fått svininfluensa så fort hon nyser.

Igår skulle E genomgå ett lungfunktionstest vilket hon gör ca 1 gång i halvåret. Testet kräver att barnet är sovande varför vi kvällen innan höll henne vaken längre och så gick vi upp tidigare på morgonen så vi trodde att vi var home free. Så var dock icke fallet. När vi tillslut äntligen lyckats få E att somna så var det dags att bära iväg henne till undersökningsrummet. På vägen dit stod det en sköterska och pladdrade JÄTTE HÖGT med några anhöriga och brydde sig inte ett dugg om att vi kom med ett sovande barn i famnen. Man tycker att de kanske kunde dämpa sig lite, det kan ju inte direkt vara någon hemlighet att de där undersökningarna utförs varje tisdag. E vaknade förstås och sedan var det kört. Vi försökte en lång stund att få henne att somna men det gick bara inte. Det var bara att åka hem igen. Halva dagen bortkastad och tusentals skattebetalarkronor. Smart! Det kan ju inte vara första gången det händer heller.

Idag träffade E sin läkare och sjukgymnast och det var idel lovord vilket var mycket skönt att höra.

Igår kissade E på pottan för första gången. Vi håller inte på med någon seriös potträning än så länge min vi har börjat sätta henne på pottan när vi byter blöja för att hon ska vänja sig vid det. Får väl se när vi kör igång på alvar. Egentligen passar det ju bäst på sommaren men då är hon ju över 2 år så det känns lite sent. Får nog spåna på det där ett tag.

Häromdagen fick vi Kontakt hem i brevlådan. Det är prematurföreningens tidning som de skickar ut till medlemmarna med jämna mellanrum. Bestämmde mig efter att ha läst den för att inte läsa den mer för jag mår bara dåligt av det. Självklart önskar man ingen att ha det lika jobbigt som oss men det är ändå väldigt jobbigt att i princip bara läsa om dem som har haft det "som en dans på rosor" (i jämförelse med oss). Stora E tycker att vi ska skrivan in för att berätta vår historia men jag vet inte om jag orkar det ärligt talat. Det tog mig två månader bara att skriva Bakgrunden som var inledningen till den här bloggen.

I måndags åkte E med pappa till BVC för vägning. Vi blir lite lätt nojiga när hon inte går upp så bra i vikt som ni kanske märkt. Därför var det skönt att hon nu gått upp 200g på en vecka. Hon väger nu 8720g och ligger forfarande på -2,5-kurvan. Det känns mycket bra. Nu är vi bara nyfikna på hur lång hon är för det känns som om hon växt otroligt mycket på sistonne. En av pyjamasarna hon fick av mormor i augusti räcker henne till knäna nu och vi får köpa storlek 80 på det mesta nu. Overallen fick dock bli i storlek 74 för det skiljde inte mycket längdmässigt på 74 och 80. Däremot var 80 bra mycket vidare så den hade hon nog drunknat i.

13 och 14 oktober är det dags för besök på sjukhuset igen. Den 13:e är det åter dags för lungfunktionstest, hoppas att resultatet blir bättre den här gången än förra. Den 14:e ska E träffa sin läkare H. Det ska bli kul för de har inte setts sedan i början av juli. Det känns lite konstigt för mig dock som inte kommer att följa med denna gång eftersom jag jobbar och det är E's pappa som är föräldraledig nu. Jag har nog inte missat ett enda läkarbesök tidigare.

Imorgon blir E 18 månader (korrigerat förstås).

Idag blev det ny vägning eftersom vi tyckte att den andra verkade stämma dåligt. Idag visade vågen på lite över 8,5 kg. Inte fantastiskt men bättre än 8.4 i alla fall. E har ju trots allt varit sjuk och då är det inte så konstigt om man går ner eller inte går upp så bra i vikt.

Idag har E och E's pappa varit på BVC och vägt E. Eller försökt väga kanske jag ska säga. Hon börjar bli för gammal för bebisvågen så vi undrar hur korrekt mätningen verkligen blev. Om vikten stämmer så skulle hon bara ha gått upp 5 g sedan sist och det är ju verkligen i minsta laget. Vi tycker ju att hon blivit tjockare men man vet ju aldrig. Det har ju hänt förr och så har hon gått ner. Eller så tycker man att hon ätit jätte dåligt och så har hon gått upp jätte mycket. Skumt det där. Hoppas på ett återbesök på sjukhuset snart så att vi kan få klarhet i det här med vikten. Har hon bara gått upp  g på några veckor så behöver vi ju åtgärda det snarast.

Mamma har stickat mössa och halsduk.

Idag har E mått ganska bra. Bara lite hosta, snuva och nysningar. Hoppas att det värsta är över för den här gången. Det har ju varit väldigt lindrigt hittills, inga sjukhusbesök än så länge och vi hoppas slippa det ett bra tag framöver. Snart blir det väld dags för influensavaccination dock och även återbesök hos E's läkare H. Tyvärr följer väl inte jag med denna gång eftersom jag jobbar. Känns lite konstigt eftersom jag alltid varit med när E varit på sjukhuset, men det är klart att de klarar sig utan mig. Det kommer nog att bli glada att se vår lilla "tjockis" i alla fall. Det märks att hon börjat lägga på sig underhudsfett. Revbenen syns inte längre och hon börjar få "lovehandles". Underbart!