E's pappa fick för sig i veckan att han och E skulle åka upp till farmor och farfar själva så att mamma fick lite tid för återhämtning. Hoppas det går bra. Först en bilresa på 3-4 timmar. Sedan nästan två dygn utan mamma, E som har varit så mammig på sistonne. Förhoppningsvis är det så kul att vara hos farmor och farfar att hon inte hinner sakna sin mamma.

Det har varit en otroligt tuff period och det tär verkligen på psyket. Det är lite svårt att förklara för någon som inte har varit med om det själv men den här känslomässiga berochdalbanan som vi varit med om i snart 1,5 års tid nu gör att man nästan förlorar förståndet. Jobiggast är det fortfarande med maten. Det är i princip det som allt kretsar om. Man blir så oerhört glad när E äter bra och så fruktansvärt ledsen när hon inte gör det. Ja men så är det väl för alla föräldrar tänker du kanske då. Men så är det faktiskt inte. För många prematurer så är det så oerhört viktigt att växa bra för man har bara några år på sig då alveoler nybildas. Sedan är det "kört". Det är därför som vi våndas så mycket över matningen. Dessutom är det som jag skrivit tidigare relativt vanligt att prematurer har olika typer av problem när det gäller mat. Som tur är känner E hunger. Hon har inte problem med att svälja och hon tycker om mat. När hon äter dåligt är det ofta ett tecken på att hon mår dåligt och kanske är på väg att bli sjuk. Sedan har ju E också en otroligt stark vilja och vill gärna bestämma själv vad hon ska äta (som så många andra barn).

Ett annat problem nu när E har varit sjuk så mycket är att hon tappat otroligt mycket underhudsfett. För att klara ytterligare sjukdomar behöver hon nu bygga upp det förrådet igen. För att kunna göra det måste hon äta bra.