Idag har vi varit på sjukhuset och träffat E's läkare H. Det kändes väl både bra och dåligt. Det som var dåligt var att hon tack vare den &%#? magsjukan ligger back cirka en månad i vikt. Hon vägde 9,2 kg och borde ha vägt 9,5 för att följa sin kurva. Dessutom hade hon dimpt ner en halv kurva på längden men det är i och för sig ett lite godtyckligt mått eftersom det beror lite på vem som mäter. Dessutom var E inte direkt samarbetsvillig när det gällde mätningen. Huvudmåttet var dock bra. Där följer hon -1-kurvan. Annars var allt bra, H var mer positiv än P (lungspecialisten) varit till resultatet efter spirometrin, vilket kändes lite positivt. Dessutom var E i sitt esse och babblade glatt på och klättrade överallt och snodde pennor och lekte med stetoskåpet. Hon är som vilken 2-åring som helst konstaterade H. Vi behöver egentligen inte oroa oss över något när det gäller E's utveckling.

Däremot tyckte H att jag skulle prata med F (psykologen) för min egen skull eftersom jag fortfarande eller egentligen sedan magsjukan tycker att det är så jobbigt med matsituationerna. Vi vill ju bara att hon ska äta och gå upp i vikt men när man har ett barn som är viljestarkt till 1000 så... Sedan gör ju som sagt inte min jobbsituation tillvaron bättre direkt, mycket ångest som skapas därifrån. Man känner sig värdelös som arbetstagare, som mamma och som människa. Då är det inte så lätt att må bra. Tydligen är jag dock väldigt bra på att dölja det eftersom G (sjukgymnasten) tyckte att jag så så himla pigg ut. Det var jag inte! Höll på att somna på jobbet och fick dra i mig en Red Bull på vägen hem för att orka hålla ögonen öppna. Det var väl det som gjorde att jag såg pigg ut antar jag:-) Sover dåligt gör jag också så det är ju inte konstigt man är trött. Får ont i ryggen när jag ligger i sängen vilket gör det svårt att sova.