För mig tog det nästan ett helt år efter att E fötts innan jag klarade av att se andra kvinnor med magar och/eller barnvagnar. Mådde så himla dåligt av det eftersom jag naturligtvis hade velat ha det som dem. Jobbigast var det de första veckorna på KS när andra föräldrar hade sina gravida vänner på besök i föräldrarummet. Lite obetänksamt och onödigt att släpa dit dem tycker jag men vi märkte väldigt mycket av människors obetänksamhet och egoism under den här tiden.

De senaste månaderna har flera i vår närhet fått barn eller annonserat graviditeter och istället för att bli glad för deras skull så känns det bara jobbigt. Inte så att man missunnar andra att få barn men vi påminns ständigt om vad vi har förlorat. Att vi för det första gått miste om 3,5 månaders graviditet och förberedelser. Men vi har också i princip förlorat ett år av våra liv och det första året i vår dotters liv. Det är något som man aldrig kan få tillbaka. Man kan aldrig få ett första barn igen.

För några dagar sedan fick vänner till oss barn efter en jobbig graviditet. Jag uppbådar verkligen mina sista krafter till att känna glädje för deras skull. Jag missunar dem som sagt inte deras underbare lille son men avundsjuk, det kommer jag nog vara tills jag får ett fullgånget friskt barn själv.