Det verkar vara en allmänt vedertagen uppfattning att prematurföräldern ska vara tacksam över sitt barns tillstånd...det kunde ju gått så mycket värre. Var tacksam för att ditt barn inte råkat ut för ditten eller datten. Var tacksam för att ditt barn faktiskt lever.

Jag är väldigt tacksam för att det inte gått värre än det gjort. Jag är oerhört tacksam för att min dotter lever. Men, samtidigt måste jag få lov att sörja att jag inte fick mitt "drömbarn". Att det inte blev som för "alla andra". Att mitt barn faktiskt har fått lida oerhört mycket under sitt första levnads år. Men jag tillåts inte sörja dessa faktum. Nej det är "upp med morrhåren", "det blir bättre sedan", "men hon är ju bra nu" (vilket hon inte är, hon är svårt lungsjuk), osv.

Tror knappas att det är någon som säger till föräldrar med friska barn att de ska vara tacksamma när de beklagar sig. Tacksamma för att deras barn är friska, slipper lida, lever... De flesta föräldrar till friska barn har så oerhört små bekymmer jämfört med oss med sjuka barn. Men ändå tillåts de beklaga sig till förbannelse.

Nu säger jag inte att det inte är jobbigt att ha barn - det är det. Men å andra sidan vet man ju om det när man bestämmer sig för att skaffa barn. Det kan ju knappas komma som någon nyhet. Visst får föräldrar till friska fullgångna barn beklaga sig, men jag tror att även de skulle må bra av att få lite perspektiv på saker och ting. Då kanske de skulle uppskatta sina barn och sin situation mer.